Den 7 februari 2012

Jag som nattsuddare lyckades aldrig komma i säng. Strax efter midnatt kom Maria upptraskande med en känsla av att det kanske var dags. Inte på det här explosionsartade sättet, utan på Mariasättet. Mariasättet innebär att hon hade lite på känn att det var på gång. Maria får själv beskriva det, om hon känner för det, men faschinerande minst sagt, hur hon med nästan en axelryckning menade att det kanske var dags att föda. Dyktekniken måste nog vara ett verkligt vinnande koncept, för hela förvärksarbetet skötte hon även denna gång i soffan, utan nån form av indikation att det var särskilt jobbigt.

Strax efter halv fyra på morgonen hoppade vi in i bilen och stack i väg. Efter lite administrativ cirkus konstaterade barnmorskan att Maria var öppen med 8 centimeter och att det verkligen snart var dags för Karin att komma ut. Bilden nedan tog jag klockan 04.29. Barnmorskan hade lämnat rummet, och Maria kilade kvickt iväg in på toaletten för att pinka lite.

Bilden nedan är tagen klockan 04.56. Då hade Karin funnits i 12 minuter.


Här snackar vi nollmarginaler. Maria är således nästan värd att studera när det gäller barnafödsel, för jösses vilken kvinna.

Vi fick sedan veta att strax efter vi kommit in till kvinnokliniken så stängde förlossningen. Inte långt därefter stängde samtliga förlossningar i hela Skåne. Lite lustigt, då jag inte kan tänka mig att kvinnorna med förlossningsvärkar stängde. Hade inte vi kommit in när vi gjorde, då vet ingen var Karin skulle fötts. Denna gång föddes hon i samma förlossningsrum som Edor, det vill säga, rum 9 på kvinnokliniken i Malmö. Fränt.