Humor på hög nivå

Så här gott skrattar lilla K när jag säger lustigheter som t ex "tut-tut" eller "blubb-blubb". Det där leendet får ju en morsa att överväga karriärbyte till komiker.

Vilda killar

 
Gårdagen var solig och vårlig, om än något kort (vi ställde ju om klockan och förlorade en hel timme).   Vi träffade Love och hans föräldrar Jessica och Patrik på Lugnets lekplats. Flera har påpekat att Lugnet är ett missvisande namn, och jag är benägen att hålla med. Den borde heta Vilda busungarnas lekplats eller möjligtvis Knivmördarnas lekplats, med tanke på vad som skett i området.

Karin sov sig igenom utevistelsen, men visade sig annars från sin bästa sida igår. David och jag konstaterade att något skett med henne under det senaste dygnet. Nacken har blivit starkare på nolltid, blicken klarare och armrörelserna mer pricksäkra. Hon pratar också mer med oss, och ler frikostigare. Snart kanske vi kan lyckas fånga det där fina leendet på en skarp bild!

Ni som tycker att Karins kinder är runda...

...vad skulle ni då kalla hennes lår?

6-veckorskontroll

 

 

Idag har vi varit hos BVC på sexveckorskontroll. Allt var prima. Lilla K bevisar att det inte bara är luft i de där runda kinderna genom att väga in på stadiga 5550 g. Längden uppmättes till 57,7 cm, alltså 2 cm mer än på fyraveckorskontrollen.

Klätterapan till storebror

Edor vill ofta leka en stund på lekplatsen utanför förskolan efter att jag hämtat honom. Igår sprang han iväg till outforskat territorium - de stora barnens del av gården. Där tog han sig raskt upp i ett klättertorn, vilket visade sig vara något oöverlagt från hans sida. Snart ropade han med ängslig röst -Mamma, jag vill inte vara här. Plocka ner mig! Oansvarig som jag är plockade jag fram mobilen och knäppte ett kort innan jag lyfte ned honom.

Svårfångade leenden

För någon vecka sedan fick vi se Karins första riktiga leende. Log gjorde hon redan i förlossningssalen, men inte på det sätt som räknas som ett "riktigt" leende. När nyfödda bebisar ler handlar det om en slags muskelreflex, som vanligtvis uppstår när bebisen håller på att somna. Karins muskelreflexer har vi många foton på. Hennes riktiga leenden, så kallade svarsleenden, är däremot mer svårfångade. De är ännu också ganska sporadiska. Den som oftast får se dem är hennes färgglada kompis Fjärilen, som hänger ovanför skötbordet och är en stor favorit hos Karin. Fjärilen äger ingen kamera, så bloggens läsare får hålla till godo med de suddiga foton som jag lyckats ta på charmtrollets smajl.